VAD LÖSER TVÅ STATER

Allan Stutzinsky, Liberalernas ersättare i Kommunfullmäktige, har skrivit en debattartikel som publicerades på Göteborgs-Postens debattsida. På grund av platsbrist publicerades endast en kortare version av artikeln. Här på vår hemsida kan ni nu läsa den fullständiga versionen av hans text, där han djupare analyserar tvåstatslösningen i ljuset av de senaste händelserna i Gaza. Denna artikel är en replik på Marco Nilssons debattinlägg som publicerades den 13 juni på Göteborgs-Posten.

Läs den ursprungliga debattartikeln här: Hamas har visat att en tvåstatslösning är orealistisk
Och Marco Nilssons artikel här: Det stora antalet civila dödsoffer göder hämndbegär och terrorism

VAD LÖSER TVÅ STATER

I kölvattnet på det krig som Hamas startade och fortfarande bedriver i Gaza börjar diskussionen röra sig om vad som ska komma sedan, nu senast av docenten Marco Nilsson i GP den 13 juni i år. Utöver att presentera felaktiga jämförelser av förmodade dödstal, uppmanar Nilsson, som många andra, till en tvåstatslösning. Tanken att två stater skulle leda till fred och harmoni har blivit ett axiom som aldrig ifrågasätts.

Västvärldens historia har präglats av vetenskaplig upplysning och kamp mot vidskepelse. Det har lett till att människorna i väst numera är marinerade i föreställningen att om det finns en konflikt finns det också ett rationellt konfliktämne. Svaret på en rationellt grundad konflikt kan alltid bli en kompromiss som ingen tycker om men som alla kan leva med.

I den här konflikten föreställer man sig att bristen på palestinskt-arabiskt självbestämmande utgör kärnan. Det skulle i så fall vara ett rationellt problem där det naturliga svaret är en palestinsk-arabisk statsbildning, vid sidan av och i fred med Israel. Det palestinsk-arabiska ledarskapet har emellertid flera gånger förkastat den tanken.

Man måste faktiskt våga tänka tanken att konflikten inte alls drivs av bristen på palestinsk-arabisk självständighet, utan att fientligheten mot Israel har en annan och rasistisk grund.

Barbariet den 7 oktober förra året hade inga andra syften än att mörda judar. De av UNWRA framtagna läroböckerna för barn är genomsyrade av en falsk historieskrivning och antisemitiska föreställningar. Mycket av kulturen i området har antisemitiskt innehåll.

Böcker som Mein Kampf och Sions Vises Protokoll trycks i ständigt nya upplagor. I många bostäder som har genomsökts av IDF i Gaza hänger idolbilder på Adolf Hitler. Antisemitisk propaganda har pumpats ut under lång tid. Den omfattande och långvariga indoktrineringen har lett till att stora delar av befolkningen, inte minst lättpåverkade barn och ungdomar, främst på Gaza, är uppfyllda av drömmar om att mörda judar. De drömmer om detta när de andas, när de äter, när de sover. De har inga andra drömmar. Hatet mot judar är viktigare än livet. De vill bli martyrer.

De uppeldade folkmassor som i demonstrationer hyllade massmördandet, krävde högljutt att området mellan floden och havet skulle färgas rött av judiskt blod.

Vi har under lång tid sett hur Iran, Hamas, Hizbollah och andra hatfyllda organisationer sänder ut grupper över världen med uppgift att angripa judiska intressen, förstöra judisk egendom och mörda judar. Flera sådana dödspatruller har under de senaste åren gripits. Hur många som inte har stoppats är okänt.

Antisemitiska hatbrott har ökat i omfattning under många år. Plötsligt exploderade antisemitismen till en omfattning som man tidigare trodde var otänkbar.

Om Israel och israelerna hade sett framför sig att en palestinsk-arabisk stat skulle leda till fred och nedtrappning av antisemitiskt våld skulle intresset av att medverka till en sådan statsbildning nog vara stort. Om man såg en möjlighet till att en sådan stat skulle bli en god granne som man skulle kunna samarbeta med för att utveckla hela området till allas bästa, skulle alla israeler och alla judar, även Netanyahu, ha omfamnat den tanken. Andra länder i området skulle säkert ha gjort ansträngningar och uppoffringar för att få en livskraftig stat till stånd, eftersom många hade sett värdet för alla av fred.

Om Israel och israelerna däremot ser framför sig att en sådan stat skulle bli en militariserad fiende som med en stats resurser skulle kunna angripa det israeliska låglandet från västbankens höjder, och med modern militär teknik snabbt kunna radera ut stora delar av landet, blir intresset mindre. Knappast någon ansvarstagande israelisk ledare kan då medverka till en sådan utveckling.

Om Hamas hade haft en strävan efter en palestinsk-arabisk stat skulle det naturliga tillvägagångssättet ha varit att göra Gaza till ett skyltfönster. Om Gaza efter 2005 hade blivit en öppen, fredlig och fungerande demokrati med täta förbindelser och handel med Israel, skulle det idag ha funnits en livskraftig och välmående palestinsk-arabisk stat.

Israels fiender har i grunden inte problem med Israels politik. De har problem med att det finns judar. Vi vet att om Israel skulle upphöra att vara en judisk nationalstat skulle förintelsen omedelbart fullbordas. Hamas och den efterföljande vågen av antisemitism har nu bekräftat detta, även för många judar som tidigare inte trodde att det var så. Israel är det enda skyddet mot nya dödsläger. Att hata Israel är att hata judar.

Jag skulle önska att det handlade om bristen på palestinsk-arabiskt självbestämmande. Det hade i så fall varit en fråga som hade varit lösbar och beträffande vilken diplomatin hade kunnat göra nytta.

Om problemet i stället är att det finns judar i världen, vilket tyvärr alltmer talar för, blir det svårare. Det problemet kan aldrig lösas på fredlig väg.